Vad skönt det är att ha vänner.
Ibland undrar jag vem jag skulle vara utan dem, om jag skulle bete mig annorlunda och agera annorlunda.
Det känns som att efter alla dessa år och olyckliga slut på vänskapsrelationer borde jag ha dragit lärdom av att det som känns så bra ena stunden, kan kännas förjävligt andra stunden.
Jag har haft så mycket vänner i mitt liv, jag kan inte komma överens med mig själv om ett fast antal. (När jag säger vänner menar jag de jag har umgåtts med under en längre tid o.s.v)

Men under de här åren har jag inte lärt mig att jag inte ska släppa folk lika lätt in på livet, och inte heller att det finns många falska människor där ute, utan bara att ge alla en chans.
Alla är värda en chans, if you blow it, är det en sak. Men en chans är alla värda att få.
Det har jag också gett i princip alla om de inte har sumpat den från allra första början.

Men jag ser nu så lätt vilka som umgås med mig för att jag är jag, och inte för någon som helst annan anledning.
Jag kan nästan se framför mig vilka jag kommer skratta och skrika med tillsammalns när vi tar studenten, jag kan nästan se framför mig vilka jag kommer bjuda hem varje fredagkväll för party innan vi drar vidare på krogen, jag kan nästan se framför mig vilka jag kommer gå på "mamma-middag" med när vi har fått våra barn.

Men som sagt, det som känns så bra ena stunden kan kännas förjävligt andra stunden.
Men just nu vill jag bara leva i den första stunden, i nuet och se vart allt leder, och kanske fantisera om framtiden.
Jag ska inte använda ordet föralltid mer till mina vänner, för vem vet, det kanske är imorgon vi går skilda vägar för resten av livet? Men jag vill så gärna säga till er, att så länge vi respekterar varandra och vi har både tråkigt och kul när vi umgås, ska jag stanna kvar hos er! I love you guys! :*